Genom att ställa frågan synliggör vi den finansiella infrastruktur vi dagligen tar för given.
Frågan är inte vad som händer om en specifik byggnad vid Brunkebergstorg utryms. Den verkliga, underliggande frågan är: Vad händer när de två fundamentala funktionerna som Riksbanken monopoliserat – rollen som centraliserad betalningsförmedlare och rollen som prissättare av monetär risk – plötsligt upphör att existera?
Den omedelbara analysen är trivial: kaos, finansiell panik och frysta tillgångar. Det är första ordningens tänkande. Men i jakten på en ny ekonomisk jämvikt skulle en rad konsekvenser blossa upp som är mindre förutsägbara för lekmannen.
Innehållsförteckning
Konsekvens 1: Systemets nervsystem kollapsar och återuppstår
Den mest akuta konsekvensen är inte monetär, den är mekanisk. Riksbanken driver RIX-systemet, det finansiella systemets centrala nervsystem. Det är hit alla banker kopplar sig för att i realtid kvitta miljardbetalningar mot varandra.
Utan RIX stannar Swish inom minuter. Banköverföringar upphör. Värdepappersavveckling och bostadsaffärer fryser. Detta är inte en finanskris i traditionell mening; det är en total samhällelig infarkt.
Den oavsiktliga, långsiktiga konsekvensen av detta är dock fascinerande. Vakuumet skulle tvinga fram en omedelbar och brutal innovation, fri från långsamma statliga utredningar. Vi skulle se en explosionsartad adoption av alternativa, sannolikt privata eller utländska, betalningslösningar.
Inom loppet av några veckor skulle frågan inte längre vara om ekonomin ska hantera euro, dollarbackade stablecoins eller oprövade blockkedjelösningar, utan vilka av dem som är minst osäkra. Detta skulle permanent fragmentera och troligen privatisera den nationella betalningsinfrastrukturen. Resultatet vore nya, oförutsedda systemrisker helt frikopplade från nationell kontroll.
Konsekvens 2: Det sanna priset på risk
Den andra centrala funktionen som Riksbanken har är att sätta styrräntan och agera lender of last resort.
Detta är en engelsk branschterm som bäst översätts till långivare i sista hand. I praktiken innebär det att Riksbanken utgör det yttersta skyddsnätet mot en total finansiell härdsmälta. När ingen annan vill eller vågar låna ut pengar och hela banksystemet riskerar att frysa är Riksbanken den enda aktör som har mandat att kliva in och tillhandahålla i princip obegränsad likviditet, det vill säga nya pengar, för att förhindra en systemkollaps.
Samtidigt, genom att sätta styrräntan, etablerar Riksbanken ett artificiellt golv – en referenspunkt – för vad pengar ska kosta i hela ekonomin.
När den funktionen försvinner, försvinner också det teoretiska konceptet: riskfri ränta.
Den oavsiktliga, långsiktiga konsekvensen är en oerhört smärtsam men oundviklig marknadssanering. Utan en centralbank som garanterar likviditet och trycker ned kostnaden för kapital tvingas marknaden att själv prissätta risk.
Det omedelbara resultatet? Interbankräntorna (den ränta bankerna lånar till av varandra till) skulle skjuta i höjden. Företagsobligationer, särskilt inom den högt belånade kommersiella fastighetssektorn, skulle i princip bli omöjliga att sälja.
Bankerna, utan en garant i sista hand, skulle tvingas till radikal solvens. Det betyder att de omedelbart skulle behöva bygga upp enorma egna kapitalbuffertar och hålla en mycket högre andel likvida medel, kontanter, eftersom de inte längre har ett skyddsnät från Riksbanken att falla tillbaka på.
De skulle omedelbart sluta låna ut till annat än de absolut säkraste motparterna. Detta skulle slå med full kraft mot både hushåll och företag. Att ens försöka jämföra ränta på privatlån, en tjänst som svenska hushåll idag tar för given för allt från renoveringar till bilköp, skulle bli en meningslös övning. Bankerna skulle frysa kreditkortslinjer och endast fokusera på sin egen överlevnad.
Samtidigt skulle ”zombieföretag” som överlevt enbart på grund av decennier av billiga krediter omedelbart likvideras. Detta är den kapitalförstörelse som centralbankssystemet är designat för att förhindra. En konkursvåg som får 90-talskrisen att blekna skulle följa, och arbetslösheten skulle explodera.
Den framtvingade annekteringen
Att väga dessa två faktorer mot varandra – den omedelbara kollapsen i betalsystemet och den efterföljande finansiella härdsmältan – leder till en syntes.
Syntesen är denna: Riksbankens försvinnande skulle inte leda till en ny, fri marknad för pengar och krediter. Det skulle leda till en omedelbar och ofrivillig annektering till ett större, existerande monetärt system.
Förtroendet för den plötsligt herrelösa kronan skulle vara noll. Kapitalflykten skulle bli total inom några timmar. Den enda rationella handlingen för att undvika totalt samhällssammanbrott vore att omedelbart och ensidigt adoptera en existerande, stabil infrastruktur.
Den mest sannolika kandidaten är euron. Inte genom en folkomröstning eller en ordnad process, utan genom ett krisbeslut i panik. Sverige skulle tvingas till en ”euroisering” likt den Ecuador genomförde med dollarn. Europeiska centralbanken (ECB) i Frankfurt skulle bli Sveriges nya centralbank, utan att Sverige för den sakens skull fick en plats vid bordet.
Slutsatsen är att Riksbankens blotta existens, och det totala beroende samhället byggt upp kring dess funktioner, har gjort den svenska ekonomin extremt skör för en fundamental systemchock. Dess plötsliga försvinnande skulle inte primärt vara en ekonomisk händelse; det skulle vara en omedelbar geopolitisk kapitulation som permanent avslutar svensk monetär suveränitet.
